Så var det äntligen söndag! Bitterheten och ironin bara flödar idag, kände jag redan när jag vaknade. Att jag mår som en princessa kan jag inte ungå efter bristen på alkohol under lördagskvällen, men att inte få något gjort, inga dansmoves, inget mingel, ingen öl, inte ens något jobbande resulterar alldeles för lätt i en orolig rastlöshet.
När jag dessutom har att se fram emot ett bebiskalas med stans duktigaste föräldrar och deras vänner och vänninor, E.S.K. släng er i väggen för denna familjen, ni kommer ända aldrig att nå dit. Jag har redan börjat träna på mitt påklistrande leedne när jag ser vuxna människor sitta och gulla med barnet som lär växa upp med fruktansvärd prestationsångesten.
I hela mitt liv har jag haft E som växt upp, alltid lite före mig, alltid lite duktigare, lite bättre på allt, lite vuxnare, lite trevligare, lite bättre betyg, lite sötare. Jag har aldrig känt mig bäst på någonting när jag är i sällskap med henne och även om jag är jävligt nöjd med mitt liv och hade inte för en sekund velat byta men någon vet jag att den känslan kommer att dyka upp idag. I deras ögon slipper jag iallafall vara Karin, jag kan höra deras tankar;
Herregud, bo med kompisar, kollektiv, du fyller ju snart 27, inte jobba med..? (vad nu den där flummiga utbildningen gav), inga tankar på barn? (hon har säkert inte ens pojkvän, hon kanske är lesbisk) slösa bort sommaren på festival? (hur gammal är hon egentligen) Bara festa och supa (det trodde jag verkligen att de hade växt ifrån vid det laget)
För att leva upp till mitt nya smeknamn Karin här i kollektivet så har jag nu gått upp tidigt en söndag och bakat scones till mina Festmöer, allting är jävligt relativt. Så upp och hoppa, frukosten är klar.
